Om lyckan i att hitta det magiska ljuset
Alltså. Ni vet sådana där tillfällen när man är ute på en vanlig kvällspromenad med familjen. Och så helt plötsligt när man går där, så ser man det. Det där magiska ljuset. Kvällsljuset. Som liksom silas ner mellan träden genom en dunge ner på en äng. Som är full med blåsfärdiga maskrosor. Och i samma ögonblick inser man att kameran faktiskt ligger under barnvagnen. Och att de stora pojkarna lätt går att mutas till att ställa upp (varsin glass med extra allt kostade för övrigt bilderna nedan 
). Och så går man igång som en speedad duracellkanin och tokskuttar ut, mitt på ängen och tjoar och hojtar som i extas över hur GRYMT och FANTASTISKT och PERFEKT ljuset är. Ni vet sådana ögonblick? Det är ren och skär fotograflycka det.
Eller… Så vet ni kanske inte exakt vad jag menar här . Min man och mina barn förstår det till exempel inte alls 
. Men de har helt enkelt förlikat sig med att det är så här det funkar. De låter mig hållas. Gillar läget liksom. Men oavsett om man nu förstår fotoeuforin eller inte, så förstår de flesta att bilder som dessa är minnen på riktigt.
Lämna kommentar
