Om vikten att få vara som man är
Att fota barn. Ofta stor utmaning. Alltid galet roligt. Man vet liksom aldrig riktigt vad som kommer hända. Jag måste tillstå att mitt ”vanliga”, ordinarie yrke som fritidspedagog hjälper mig mycket när jag gör barn och familjefotograferingar. Genom mitt jobb är jag van att träffa många barn och hitta rätt sätt att möta varje barn.
I mina bilder vill jag att det ska synas vilka barnen är – deras personligheter, deras skratt, vad de gör och vad de tycker är roligt. Levande bilder. På så vis blir minnena på riktigt, från här och nu. Och att fånga barnen som de är innebär att vara flexibel och snabb. Visst har jag alltid lite klassiska knep i bakfickan (typ såpbubblor eller ballonger) för att få de bilder jag vill ha, gärna även lite dåliga skämt, några sånger och lite lekar på lager som ofta funkar, men lika ofta gäller det att helt enkelt bara följa efter. Högt och lågt, hit och dit, upp och ner. Med kameran i högsta hugg. Och vara beredd på att snabbt fånga ögonblick. Att styra och ställa för mycket ger i bästa fall stela forcerade leenden och i sämsta fall sura, griniga barn och stressade föräldrar. Och hur kul är det på en skala?
En kille som man definitivt inte kan styra när man fotograferar är Alex. Vi har träffats med kameran som sällskap ganska många gånger vid det här laget. Och här gäller det att följa efter. I somras fotade jag Alex på stranden en varm sommarkväll – iklädd gummistövlar. För det var det han ville ha just då. Jag fotade när han ville gräva, när han ville kasta sten från bryggan och när han ville gå på en bänk. En sekund satt han stilla brevid sin mamma, alldeles frivilligt – så en sån bild har vi också. Alex hamnade även på ganska många bilder när jag fotade lillebrors dop häromveckan. Han lurvade runt i kyrkgången i godan ro – nöjd och belåten, och jag smög mig till massor av foton. Att han sen inte ville posera med resten av dopsällskapet må vara hänt – det finns ändå massor av bilder på honom där man verkligen ser vem han är. Där man efteråt kan säga att ”ja, den bilden är typiskt honom”. Och visst är det precis så foton ska vara?
Lämna kommentar
